40+2 - vår förlossningsberättelse

Den 4:e september vaknade jag 06.15 med ont i magen, det onda satt som en krans runt bäckenet. A vaknade också då och jag sa "att jag tror det är dax idag". Jag abd honom också fortsätta sova för att förbereda sig på vad som komma skulle.
Lagom till första värken 08.30 kom han upp. Vi jobbade på bra med värkarna hemma så när vi kom in vid 15.25 var jag öppen 6 cm.
Jag ska varken ge er blodiga detaljer eller berätta öppenhjärtligt vad jag tyckte om själva förlossningen. Men 18.40 kom ÄNTLIGEN Emilia ut.
De senaste 12 dagarna har varit en hormonell berg-och dalbana, en fantastisk sådan. Det går ej att beskriva med ord, det vi har upplevt och de vi upplever.
Besöken har varit få, precis som vi ville ha det. Mormor har laddat får kyl och frys med mat, ngt vi varit OERHÖRT tacksamma för.
Morfar har stöttat med blöjköp och en axel att luta sig emot när det är extra jobbigt.
Nu har livet börjat på riktigt kan man säga.
Jag är tacksam för att A har ytterligare en veckas ledigt, får redan nu lite ångest för vetskapen att han snart ska börja jobba.
Vi har med avsikt valt att hålla Emilia utanför Facebook och då också bloggen. De som tår oss nära får uppdateringar via mail.