Ett ögonblick. Det är 2 ögonblick som påverkat mitt liv mycket.
13 augusti 1993 är jag på väg genom passkontrollen på Arlanda. Jag ska som 15-åring åka till USA alldeles själv i drygt 10 månader. Än idag förstår jag inte hur jag överlevde. Ögonblicket som jag minns så väl är när jag vänder mig om precis när jag går igenom efter att ha visat passet. Där ser jag Ankan och Ogge med söndergråtna ögon. DÅ börjar jag också att gråta. Jag slutade inte gråta förrän jag landade i Tennessee. Det var det värsta och det bästa året i mitt liv.
Mitt andra ögonblick är när jag på Annandagen 2009 för första gången ska försöka ta in att det faktiskt är ett positivt grav.test jag håller i min hand. Fortfarande, Emilia är 5 månader imorgon, så är det svårt att förstå det.
Men det är alldeles, alldeles UNDERBART!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar